Det var en herrgård på ön, som var ansluten till ett gammalt slott med en passage.

Hon visste inte varför de strukturer som helt verkade vara olämpliga i miljön byggdes där.

Det fanns en enorm mängd av konservmat och dagliga nödvändigheter inne i lagret av slottet, så hon behövde inte svälta.

Det fanns också tusentals böcker som skulle ta över en livstid för henne att läsa i slottet.

I böckerna var det människor det handlar om.

"Människor kan inte leva ensamma",

var det många böcker med det skrivna i dem. Men flickan var ensam. Att skratta, gråta, det som tidigare var av värde, de var inte längre behövda. De var färdiga. De vad fullgjorda.
Flickan var ensam i världen. Det gjorde henne gud av denna värld.
-
Flickan är den enda i världen. Hon tyckte att hon skulle göra hennes värld mycket renare. Hon brände alla sina tillhörigheter. Målningar av henne, böcker, konservburkarna. Hon satte eld på herrgården och det gamla slottet.

Med de strukturer, brände hon alla sina minnen. Slutligen kastade guden skräpet, det sista skräp i världen ut från klippan.

Tillsammans föll hon med det.

Och försvann.