Om jag inte klänger fast vid dina ben hårt nog kommer jag inte att kunna hitta dig igen på morgonen.

Det känns som om du skulle rinna igenom mina fingrar, förvandlas till regn och försvinna igenom de krackelerade gatorna eller som att du skulle hitta grumliga eftermiddagar att gömma dig under, vänta tills dimman klarnar och resa dig upp till stjärnorna där du vet att jag måste skela för att kunna se upp. Och jag kommer ihåg att jag stod still medan dina fingrar krökte runtom min ryggrad, mina tänder fångade bitar och små delar av dina ord, rakt ifrån din mun till min, åker som en spiral ned igenom resten av mina ben. Det fanns en tid då jag luktade som havet och min hand vilade på mitt bröst, överraskad att det kunde bära någonting så stort. Att det kunde bära det sättet som dina ögon brukade spricka upp i månljuset. Jag behöll det mellan mina lungor så länge att jag glömde bort om de var bruna eller blå, gröna eller gråa, sedan blev de allt på en gång som pölar som blev till vågor. De drog in mig, även när kusten hade mig vid anklarna. Nu ser vi allting som vi inte vill ska vara där, delarna av oss som inte är lika ljusa eller lena mot våra händer. Skulderblad som skär toppen av våra fingrar och läppar som lämnar blåmärken efter fotspår i hörnen av våra munnar. Men jag gräver upp mig själv och sjunker in i dig, spiller över dig som när ett minne under ögonlocken och ögonfransarna eller hur vi inte kommer ihåg hur marken känns förrän vi hör de lösa golvbrädorna knaka under våra fötter. Vi kan plocka splittret gömda i våra nyckelben och spåra våra ärr som vägar vi vill färda över om och om igen tills de blir linjer i i våra handflator. Jag låter detta svälla i min mun, kletig och söt som honung. Jag går tillbaka till den plats vi vaggade lugnt mellan vårat trassliga hår och höftben innan det exploderar mot baksidan av våra skallar, där jag inte vet om dina ögon är bruna eller blå, grön eller röd längre.