Rött vin, kyssar på nyckelben

det är allt jag minns. Det och någon i bakrunden

som sade någonting likt: ''i swear to god we'll get this right one of these days''

och jag hoppades på att vi skulle men jag var aldrig riktigt säker på

att vi någonsin kunde. Så jag gick hem med träden och skyltfönsterna

suddiga

som vi.

Vågorna och jorden, två saker som finner sig själva

glida isär

men återfinna varandra igen under det bleka månljuset

på något sätt.

Jag skrev den kvällen, i anteckningsblocket med den

spruckna ryggraden om älvdamm och de spöken som gråter

i på vinden ovanför mig för att de inte kan komma ut ur

dörrarna för att nycklarna alltid saknas. Och jag tänkte på

sagorna jag har berättat, fiktioner som innehöll mer sanning än

din tunga någonsin kunde. Ibland tänker jag att jag hatar vad det är;

en katalysator för allting som inte är så simpelt.

Allting som känns som våta kläder mot min rygg.

Sedan tonades ljuset ut och jag fann dig under mina ögonlock, utan det där

skalet du byggde och dina känsliga ben som mötte mina med en varm

omfamning som kryddad rom. Jag var redo att låta min bakfylla möta morgonen.