Jag tror på att känslor är ytterst verkliga och substantiva. Jag tror att många av våra stora ord, politik och idéer kan distilleras ned till "jag är sårad". Jag inspireras mest av människor som kan tala det språket. Människor som har språket och kompetensen att navigera komplexa känslor med ärlighet och övertygelse. Människor som förstår och respekterar att vi går inte alltid utifrån resonemang utan ofta från smärta. Jag är mest imponerad av människor som kan processera känslor som avundsjuka, ensamhet och rädsla. Jag önskar att vi kunde ta sjukdagar från jobbet för att hantera hjärtekross.
Jag hatar att vi är förväntade att klyva oss från våra känslor för att ses som legitima. Jag hatar att vi blir upplyfta om vi gör det. Det finns en smärtpunkt där, en djup och oavbruten sorg i utrymmet mellan vad vi säger och hur vi egentligen känner.