Du sade att märkerna längs mina armar skulle försvinna inom tid. Dagar, veckor och månader försvann från mig och precis som du sade att de skulle, så försvann de. Min väckarklocka skulle tjuta varje morgon klockan sju och jag skulle låta mina fingrar glida över de läkta ärren, och när jag blundade tillräckligt hårt kunde jag känna fantomlinjerna där, fortfarande oerfarna och delade, vidöppna. Jag tänkte på dagarna då våra fingrar var låsta och sammanflätade. Löftena vi skulle behålla säkra i våra bakfickor. Mina löften bleknade aldrig och var fortfarande kvar i mina bakfickor även när mina byxor var utslitna och bortom reparation.

 

Du bytte ut dina små vita lögner med konsumerad tid och ord som hade dränerats ut och lämnats tomma.

Det finns en sensation i mina fingertoppar som vill se dig bli skadad. Som vill se dig på dina knän, lungor som ansträngandes expanderar men jag kan låtsas lika mycket som min fantasi tillåter och veta att det inte är sant.

Hur vet jag att jag älskar dig, brukade jag fråga mig själv. Delar av dig är fortfarande ingraverade i mina ben och bortsett från allting, så önskar jag dig det bästa, även på lång distans. Jag vet att jag älskar dig för att när jag på kvällarna sträcker mina lemmar för att nå dina men bara finner luften, så förbannar jag allt illa som hotar att komma din väg i hemlighet. För mitt hjärta är fortfarande på andra sidan Sverige, över bergen, igenom trafikerade gator och mellan de suddiga ljusen.